Hemtenta

Flitet vilar i sitt ide,

Klara får ej själv nån ro.

Pluggångestens pilar vrida in i hennes hjärtas bo.

Veckan raskat över skaren.

Kunskap måste pressas.

Hur ska Klara stressas,

Så hon finner svaren?

Snöstorm

Korten må vara idylliska men i verkligheten var vädret horribelt inatt när jag inte skrev hemtenta utan var på debatt (och drack öl)

Heja Sverige

För att Anja som första i världen vunnit guldmedalj i alla fem alpina grenar; men mest för att jag är totallokalpatriot i stor och liten skala och för att jag och Ida är bäst på sms-limerickar publiceras här reviderade versioner av vårens OS-dikter:

Det var ett gäng tjejer från Sverige land,
Som hade en stav uti varje hand.
Och långt borta från stadion,
Hemma vid radion,
Jag älskar vår blågula färg ibland.

(Under hockey-OS lyssnade jag på radio då jag aldrig hade någon TV i Gamlestaden. Tyvärr fungerar det inte riktigt med "stadion" när det handlar om skidor heller.)

Damerna från Sweden,
Kämpade hårt i sista striden.
Fjärde medaljen är vår,
Nedför min kind en lyckans tår.
Äntligen infinner sig VM-friden.

I Skuggan Av Framtiden

Återigen har jag gått in i en kris som härrör från att jag inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Med min beslutångest är det inte sällan jag drabbas, och med krympande studiemedel framför mig, en allt brokigare skara högskolepoäng bakom mig och dessutom bara femton år kvar tills att chansen att kunna få barn är halverad är det ju inte heller så konstigt.
Jag överlade med mig själv och kom fram till att det antagligen skulle kännas bättre om jag fick professionell hjälp. Att alla de fyra studievägledare jag anlitade i höstas varken var några orakel eller kunde fatta avgörande beslut åt mig hade jag trängt bort. Jag kastade mig ner till Central Studievägledning (namnet påminner misstänkt mycket om Centrala StudiestödsNämnden, jag anar en komplott) och sa att jag behövde prata med någon - så fort som möjligt. Beskedet jag fick var att det inte fanns någon tid förrän om två veckor. Två veckor! Har de ingen akutmottagning?
Nu har jag iallafall bokat en tid den 26e, och kan med andra ord lägga tankarna på hyllan tills dess. Jag hoppas och utgår från att universitetets anställda SYO-konsulenter vet vad som är bäst för mig, för i en värld med såhär mycket valfrihet är det sannerligen inte lätt att välja själv.

Inte så fräsigt

Idag såg jag en kille i korridoren diska en stekpanna och torka ur den med en av kökets äckliga diskhanddukar.
Himmel och pannkaka! I'm terrifried.

Run Run Run Run Run

Det där med en blogg kändes som en bra idé någon månad tillbaka, för i Lund skulle jag ha hur mycket tid som helst. Varför trodde jag det? För att inte göra någon (inklusive mig) besviken kommer nu ett inlägg där en stor del är saxat från Erik pga tidsbrist:

"Det blev ingen Uffie för min del igår. Jag&Klara blev kvar hos Jonas&Terese. Middag, vin, sällskapsspel. Många VUXENTRÅKGAMMELPOÄNG samlades, men trevligt hade vi. Och ibland är det bättre att ha roligt än att vara ball.

Ikväll är det iallafall Köpenhamn som orubbligt står på schemat. Biljetterna är redan bokade och endast en itubruten Öresundsbro bör kunna stoppa planerna."

Jag gick från malmöbussen imorse direkt till föreläsningen med en falafel i handen (15 kronors, jamen) . Vi har blivit indelade i nya grupper i klassen, men jag, Henrik och Björn myglade lite med papprena så att vi tre + Daniel, Elias, Julia, Gino, Tobias och Tua ska fortsätta läsa ihop. De här personerna är mitt gäng. Det ser ut att bli en god termin alltså.
Korridorsfest på Mikael Hansen i full gång och sedan blir det Justice och SebastiAn på Vega.
Nästa vecka ska jag kanske uppdatera lite oftare.

Lund - en översikt

Nu är min dator återuppkopplad på mitt rum högst upp i denna byggnad. Komplexet heter Parentesen och är formad som en ( ) . Husen är kända som Lunds roligaste studentbostadsområde, när man på frågan var man bor svarar "Parentesen" nickar var och varannan person gillande och hummar "juste". Å andra sidan har jag kommit hit ganska olägligt, fasaden byts just ut och byggjobbare börjar borra klockan 8 varje morgon. Denna vecka är de utanför mitt fönster. Jag önskar inte sällan att de ramlar ner och bryter sig nånstans.

Mitt rum är på 19 kvadrat och där är bland annat denna tjusiga möbel placerad (dock inte vit utan röd). Här står även en Billyhylla, ett skrivbord med stol, en 90-säng med en 80-madrass i och ett sängbord.
Dusch delar jag med de andra i korridoren, vi är tio studenter på två duschar och ett kök. Ihop med köket ligger TV-rummet som sitter ihop med köket som tillhör korridoren på andra sidan. Med andra ord är vi tjugo som springer på varandra i köket, som visserligen aldrig är trångt.
Flera av mina korridorare är från Stockholm, övriga kommer från Sundsvall, Falun, Gullspång, Västerås, Motala och andra ställen i mellansverige, förutom jag, en tjej från Uddevalla och en kille från Kullavik. De läser ekonomi, socionom, ingenjörsprogram och sånt, inga konstigheter.
De flesta är födda -84 men här finns ett par som är 82or och äldre och den yngsta som också är nyinflyttad är av årgång 87.
Sånär som på de två utbytesstudenterna, Rita från HongKong och Louis från Barcelona är jag nog den enda som pluggar enstaka kurs.
Men alla pluggar.

Det första man frågar när man möter en ny människa i Lund är "vad läser du?" Det andra är "var bor du då?" och då syftar man på vilket studentkomplex han eller hon bor på. I Lund bor det nämligen bara studenter och alla är inflyttade. Staden känns som en egen värld, skild från resten av samhället. Det är som att man när man kommer hit lämnar bort allt ansvar, det här är låtsasland. Jag får en känsla av att sociala relationer inte är på riktigt, pengar är inte på riktigt och av ölen man kan dricka på nation sex dagar i veckan kan man förmodligen inte få riktiga alkoholproblem. Ungefär som en festival som aldrig tar slut. Fast folket är lite äldre och när de spottas ut från Lund och tillbaka till verkligheten har de en utbildning de ska använda sig av därute.
För att inte känna nån i Lund så känner man väldigt många. Nästan varje gång jag rör mig från punkt A till punkt B så träffar jag någon jag "känner"; en kursare, en korridorare, en kompis till Erik, en pol magare från nollningen (eller "novischverksamheten" som det heter i här i universitetsstaden), eller någon man helt enkelt bara har festat med - och man stannar och pratar. Med ungefär vem som helst, som man aldrig skulle pratat med hemma. Klyschigt, ja. Men ganska roligt, faktiskt. Det är som att mitt kontaktnät i Lund snart skulle komma att vara lika stort som mitt kontaktnät i Göteborg.
Men, märk väl; kvantitativt, inte kvalitativt.